Önskemål!

Fick ju för snart en månad sedan ett önskemål.

"Kan du inte berätta om några händelser som du minns extra väl med jobbet, eller "dina värsta misstag" eller hemskaste människan du stött på i jobbet och liknande? ;)" Lisa

Självklart ska jag göra mitt bästa!
Under min praktiktid hände det en hel del spännande saker, mycket var nytt och jag var grön som bara den.
Ett av mina bästa minnen var då jag på egen hand fick sko en halvblodshingst på 5 år, 180 cm hög och supertaggad då han vilat i två veckor med full fodergiva. Med andra ord en riktig utmaning. Min praktikvärd var med varje sekund och vägledde mig genom själva hanteringen av denna bjässe som var annan minut blev rätt "hingstig". Jag hade då kommit så långt att själva skoningen började sätta sig i ryggraden. Det var ett stort kliv framåt för mig och det sträckte självförtroendet rejält. Jag har aldrig trott på att man löser situationer med våld. Inte heller denna gång krävdes det några slag eller ens hårda ord. Lösenordet var tillit. Att våga tro på sig själv, att våga lita på att hingsten inte skulle bita mig i nacken när jag nitade eller kasta iväg mig när jag höll i framhoven. När han blev "hingstig", frustade, spände upp sig och fick fokus på något annat var jag tvungen att bryta det snabbt. Distrahera honom. Bl a var ett bra, och snällt, sätt att visitera munnen på honom. Det gjorde honom så förvånad att jag sedan bara behövde gå fram mot mulen på honom för att han skulle släppa "hingstigheten".

Tyvärr finns det alldeles för mycket våld i hanteringen av hästar.
"De är ju rätt hårda mot varandra så varför kan man inte sparka hästarna när de är dumma?"
Så låter det i många stall. Jag har då väldigt sällan sett en häst sparka en annan häst. Oftast räcker det med en varning, markering i luften. Sparkar hästen mot en så beror det troligtvis på rädsla, att hästen har ont eller något annat bakomliggande som inte går att lösa på så kort tid som en skoning tar. En sådan häst behöver för det första undersökas av veterinär eller annan person som kan avgöra om den har ont. Beror det på rädsla så är det upp till kunden att jobba med hästen för att den ska bli trygg. Jag erbjuder mig t om att komma ut en gång i veckan och jobba med den om det är det som krävs.

Jag har ändå haft tur och inte fått så många "hemska människor" som kunder. Kanske beror det på att de flesta vet vem jag är och vad jag står för? Det positiva är väl ändå att det finns en hel del bra hästfolk.
En gång i början av min karriär stötte jag dock på en människa som tyvärr visade upp en hemsk sida. Det var en tillfällig kund, en kund genom en annan som jag bara var hos en enstaka gång. Jag skodde en tvååring som knappt varit hanterad. Ett litet sto om jag inte minns fel. Det var hos en uppfödare som var med och höll i hästen. Hästen stod inte still hela tiden och var orolig. Det gick ganska bra ändå och jag hade inga problem med att hästen hoppade runt lite. Uppfödaren däremot ansåg att "hästajävelen", som han kallade den, minsann skulle stå still. Han hämtade en träpåk, vilket jag inte såg då jag höll i bakbenet. Med träpåken klappade han till den stackars hästen över nosryggen med ett hårt slag! Hästen blev så rädd att jag inte kunde fortsätta sko. Jag försökte lugna uppfödaren och sa åt honom att sluta. Mer vågade jag inte göra. Jag var så grön då. Rädd att uppfödaren skulle prata illa om mig och att jag på så vis inte skulle få några fler kunder.. Ångrar mig att jag inte gjorde mer då. Skulle det hända idag framför mina ögon så skulle jag packa bilen och åka därifrån med detsamma!

Utan att låta tråkigt noggrann så har jag faktiskt inte gjort några "värsta misstag" gällande skoning. Det funkar liksom inte när man jobbar med levande djur. Tråkigt för dig, Lisa! Men så är det.

En något mer upplyftande historia som jag faktiskt även när det väl hände kunde skratta åt hände i vintras. Jag hade precis köpt en GPS. Den var fantastisk! Vilka bra genvägar den hittade åt mig. Vi, jag och min dåvarande praktikant, hade ätit lunch och var på väg tillbaka till stallet där vi skodde. Tänkte att min GPS skulle visa mig en genväg tillbaka... ni vet vad man brukar säga om genvägar?? SENVÄGAR!
Den lotsade oss in på en liten grusväg. Det hade under natten varit en rejäl snöstorm men till en början var vägen plogad. Efter en stund var det inte längre plogat men det såg ut som att vi ändå kunde ta oss fram. Är ju envis som bara den så självklart kunde jag bara inte vända!
Vägen svängde genom en skog och vi for nedför en brant backe. Nu KUNDE vi inte vända. Bara att stå på gasen! Skogen tog slut och åkermark öppnade sig på båda sidor. Drivor på nästan en meter täckte delar av den så kallade vägen. En lång raksträcka på ca 500 m låg framför oss. Ibland stannade vi nästan men så kom vi vidare.. en sista snövall täckte vägen innan vi borde fått grepp igen. Men där satt vi! Fast i en snövall på en liten, liten skogsväg.. TACK KÄRA GPS!
Som tur var kom en kille med en traktor och drog loss oss efter en timmes grävande.

I övrigt skulle jag kunna skriva om varje häst jag skor, det skulle bli en berättelse per häst. Det är väl en stor del som jag älskar med yrket. Speciellt att man lär känna varje häst och ser vilka individer de faktiskt är! Lovar att med jämna mellanrum återkomma med några fler berättelser i alla fall!!